Uppfödare, internationell handler, utställningstränare och föreläsare

Hundtokig

Jag har varit hundtokig sedan barnsben och tjatade konstant hemma om att vi skulle skaffa hund. I mina drömmar var det en gyllenfärgad golden retrieverhane, som Tim i fem-böckerna. En hund som skulle kunna bli ”hunden och jag”, precis som det var för George och Tim i böckerna. Till saken hör att ingen av mina föräldrar är hopplösa när det gäller hund. De vet fortfarande knappt vad som är fram och bak. Så mina försök att påverka familjen om vilken typ hund vi skulle ha gick så där. Till deras försvar ska jag kock tillägga att de har älskat alla hundar vi haft genom åren. Min mamma tyckte att om det skulle vara en hund skulle det vara en Cockerspaniel flicka – en Lady, denna vackra lilla dam vi alla sett varje år på julafton.

Min övertalningsförmåga, med hjälp av lite yttre omständigheter, började vartefter ge resultat och jag lyckades övertyga familjen om att vi skulle åka till stora Stockholmsutställningen i Älvsjö. Väl där så tittade mina föräldrar noga runt – på typ allt utom Golden retrieverhanar.

De konstaterade besviket att Engelsk Cockerspaniel inte alls såg ut som Lady utan enligt mina föräldrar var de helt sönderavlade(?!). I efterhand har jag förstått att de var inte ens och tittade på Engelsk Cockerspaniel… utan stod vid Amerikansk Cockerspaniel utan att förstå att de var två olika raser….

I vilket fall så stötte de på Welsh Springerspaniel som med sitt vackra milda uttryck fick min mamma att smälta.

Till min lycka, till slut skaffade min familj en HUND. Och verkligheten blev så klart annorlunda än mina drömmar och önskemål. Det blev en Welsh springerspaniel flicka, Freckles Agatha Christie ”Aggie”. Men jag var lika glad för det – det var äntligen en HUND. Denna tik var också Carina Arvidsson, kennel Freckles första kull. Jag har Carina att tacka för mycket, då hon väckte det genuina hundintresse i mig som sedan har följt mig i alla år och att hon alltid fanns där för de stora och små frågor jag hade.

Leta kantarell och andra färdigheter

Med Aggie gick jag olika lydnadskurser på vår lokala Brukshundsklubb. Det var långt ifrån de pedagogiska kurser som erbjuds idag. Det var ryck och slit, kedjehalsband och hårda tag. Det tog tillfälligt ner min glädje att träna hund. Och även om jag var bara 13 år gammal var det inte svårt att förstå att detta var fel träningsfilosofi, speciellt för en liten spanielflicka och hennes unga matte.

Så jag bytte riktning, tränade med positiv förstärkning och lärde henne istället att leta kantarell med vägledning från Anders Hallgren, som då fortfarande höll egna kurser. Det var fantastiskt. Ni som varit med ett tag vet att Anders Hallgren var banbrytande i Sverige med sitt sätt att tänka kring hundträning. Idag är det vardagsmat och vi har de flesta av oss hittat en balans mellan positiv förstärkning och gränssättning. Men då var det en välbehövlig kontrast till de brutala träningsmetoder som många använde.

Hur som helst, Aggie blev grymt bra på att hitta kantarell. Bättre än mig! Så vi hade stor glädje av varandra i skogen.

Min passion för hunden och dess beteende fortsatte och jag läste allt jag kunde komma över om hundens beteende. Gärna i jämförelse och likheter med vargens beteende då vargen alltid har fascinerat mig lika mycket som hunden. I skolan gjorde jag specialarbete om hundens vs vargens beteende och passionen fortsatte.

Min nystartade utställningskarriär

Sedan tänkte jag att det fanns ju något som hette HUNDUTSTÄLLNING. Vi hade ju själva varit på en för att titta. Carina som hade en syster till Aggie, var ofta och ställde ut och med stor framgång. Det här ville jag också pröva på. Återigen, övertalningskampanj på familjen, och så bar det av till Skokloster för en av SSRK´s klassiska utställningar. Platsen är ju bländande vacker och vädret var strålande. Jag var nu 14 år och hade noll kunskap om vad man skulle göra. In i ringen, försökte härma de andra, och gjorde det mesta fel. Tyvärr var domaren, som jag inte tänker nämna vid namn då hon fortfarande är aktiv i domarkåren, förskräcklig. Hon var brysk och inte de minsta hjälpsam. Innan jag lämnade ringen så sa hon att det inte var någon idé att jag kom tillbaka på utställning eftersom jag var så dålig på det. Jag var ett barn och nybörjare och en domares uppgift är förutom bedömningen att vara trevlig och hjälpsam. Det var inte hon. Jag grät förstås floder när jag kom hem. De flesta hade nog avslutat sin utställnings karriär där och då. Men jag fick blodad tant och tänkte att ingen ska styra över vad jag skulle göra med min hund. Så på det igen, nya övertalningar och nya utställningar. Vi nådde snabbt våra begränsningar då Aggie inte hade de kvalitéer som en vinnare på utställning behöver ha. Men vi hade kul och jag älskade det.

Åren gick, jag och Aggie flyttade hemifrån och jag kunde äntligen köpa en till hund, även den från Carina. Aggie tyckte det var helt onödigt med en ytterligare hund i hemmet och hon gjorde vad hon kunde för att skrämma iväg honom. Lancelot som han kallades var inte heller utställningsmaterial, men vilket temperament. En gudagåva till hund. Senare flyttade han till mina dåvarande svärföräldrar och räddade bland annat min svärfar då han blev attackerad av ett gäng ungdomar i en park. Den kvällen var han ingen vanlig spaniel utan snarare en kamphund. Utan Lancelot hade den situationen aldrig slutat så gott som den gjorde. Och Lancelot var för alltid mina svärföräldrars hjälte. Han å sin sida med det fantastiska stabila temperament han hade förblev helt opåverkad av situationen han varit i. Och var alltid samma trygga, godhjärtade hund resten av sitt liv.

Åren i Wien

Fler hundar kom, nästa var en tik från Kennel Umaniora`s, Siw Konradsson som hette Umanioras Guineviere, ”Freja”. Inte heller hon blev den utställningskompanjon som jag hoppats på. Men då jag samtidigt flyttade utomlands, till Wien så enades jag och Siw om att Siw kunde ta en valpkull på Freja innan hon flyttade med mig. Vi dividerade hit och dit om hanhundsval. Jag mest lyssnade så klart, jag hade ju fortfarande så lite kunskap. Kombinationen blev en hit – och ut kom Umaniora´s Ruth som tillsammans med sin mamma flyttade ned till mig i Wien.

Perioden i Wien blev för mig som hundmänniska ett riktigt lyckokast. Jag hamnade i en lokal hundklubb som var helt fantastisk. Jag tränade lydnad och Agility så det sprutade ut genom öronen. Ställde ut på både rasklubbens specialer och ÖKV stora utställningar. Freja vann lite grann, men Ruth var en stjärna. Hon hann med att bli Best in Show valp på en av ÖKV´s största utställningar. Och hon vann otaliga grupp-vinster. Till den grad att en utställning utan Grupp-placering var en besvikelse. Tyvärr avslutades min tid i Wien med att jag var med om en allvarlig bilolycka på autobahn. Så hundar och hundträning fick under en lång tid stå åt sidan.

Att bli uppfödare

Väl tillbaka i Sverige så då styrde jag mitt hundintresse åt ett nytt håll – uppfödning. Jag kan inte nog tacka Siw Konradsson, kennel Umaniora´s för den fina mentor hon varit Speciellt under mina unga år som uppfödare. Att ha en trygg, sund och klok mentor är en gåva och något jag unnar alla.

Jag födde upp ett antal Welsh kullar, men min fysiska hälsa satte stopp för både trimning och de flesta hundaktiviteter. Jag fick börja tänka om vad jag kunde klara av om jag skulle kunna fortsätta med hunderiet över huvud taget. Under mina år i Wien hade jag stött på en ras som jag fullständigt fascinerades av – Xoloitzcuintle. Då var det inte aktuellt, eftersom jag hade fullt upp med Welsharna. Men nu? Kanske var det en ras som skulle kunna fungera. Ingen päls då nakenheten är ett av deras signum, inte lika intensiv som Welshen och inte heller så mycket jaktinstinkt. Utan en urhunds ras där kunskapen och förståelsen kring hundens beteende var till stor hjälp. Xoloitzcuintle är en av världens äldsta raser, Mexikos nationalras och inte bara en ras, utan en bit av Mexikos historia. En ras som Aztekerna dyrkade till solgudarna för flera tusen år sedan och som man då trodde kunde visa vägen till dödsriket.

Efter att ha övertygat min dåvarande man, att vi skulle göra ett besök hos den kennel som det visade sig att jag stött på i Wien, så var beslutet glasklart. Den här rasen skulle jag ha. Kennel Xibalbas, med Anita Larsson och Göran Granlund, lät mig köpa min första Xolo, trots att rasen egentligen på den tiden avråddes till barnfamiljer. Moa som hon kallades var en tuff hund. Inte alls vek och reserverad som så många andra. Så jösses, nog fick jag använda mig av mina hundkunskaper, men på ett annat sätt än vad jag förväntat mig.

Från Anita Larsson har jag lärt mig att våga gå utanför boxen. Att våga förändra och inte låta sig styras av gängse norm. Att gå de där extra milen som är nödvändiga för att nå de resultat man strävar efter. Otaliga är de samtal, råd och diskussioner vi haft kring tänk och val av avelsmaterial.

Avelsarbetet och uppfödning var redan något jag älskade och i denna ras var det en enorm utmaning. Att bredda den genetiska basen, förbättra temperamentet så att fler hundar kunde fungera på ett bra sätt i samhället. Tandstatus och bett (nakengenen och tandgenen hänger ihop) Följa rasstandarden, föda upp högkvalitativa hundar för utställning. Ja, listan var lång med vad jag försökte uppnå. Jag importerade flera hundar från Mexiko för att få mer bredd i avelsmaterialet.

Tlacatl

En av mina unga hanar visade sig bli min ”One in a life time dog” – Tlacatl (Retana) En helt outstanding vacker hane med ett makalöst temperament. När han kom in i ringen så var det som att han sa: jag är här nu – kul att ni kom. Alltid glad, alltid vänlig och alltid en svans som viftade. En sådan ambassadör för rasen!

Tlacatl (som betyder manlig på Aztekernas språk Nahuatl) blev min dörröppnare upp i den stora utställningsgemenskapen. Redan på hans första SKK valputställning blev han Best in Show placerad och efter det var det en spikrak kurva uppåt. World Winner titel, flertalet gruppvinster och placeringar. Två gånger BEST IN SHOW avelsgrupp på World Dog Show, Fransk vinnare och otaliga andra utställningar.

Två år i rad blev han och hans avkommor Best in Show avelsgrupp i Danmark. Faktiskt så många gånger att han blev Årets avelshund alla raser båda åren. Det första året vann han och hans avkommor 58 av möjliga 60 poäng. Och under alla Best in Show vinster som avelsgrupp ställdes han och sina avkommer aldrig för samma domare. Utan olika domare varje gång. Ett helt makalöst resultat. Hans avelsgrupp blev aldrig oplacerad i någon Best in Show final i något av de länder de tävlade i. Efter hans utställningskarriär fortsatte jag att tävla med flera av hans avkommer som också de nådde helt osannolika resultat med flera Best in Showplaceringar, titlar och gruppvinster i olika länder.

Träning ger färdighet

Det var efter min första vinst på World Dog show som jag konstaterade – alltså det här kommer aldrig kunna hända igen. Jag fattar ju ingenting av hur man gör på utställning. Jag bara skjuter från höften och chansar. Och med den här rasen som är så reserverad för domare och hantering så kommer det aldrig kunna gå så bra som jag ville att det skulle kunna gå.

Så jag började leta efter utställningsträning. Efter ett tag hittade jag Gerard. Det visade sig att när han hade flyttat till Sverige var ganska exakt när jag hade flyttat utomlands. Så jag hade aldrig hört talas om honom. Vilket vi båda tycker är lite roligt idag, med tanke på hur otroligt välkänd och duktig han är och var redan då.

Hur som helst, jag började träna alla mina hundar för honom och det blev en fantastisk utveckling. Flera av mina hundar var reserverade och hade svårt för domarhanteringen. Men med Gerards koncept så fick jag verktyg för hur jag skulle kunna agera i utställningsringen. Och mina hundar fick tryggheten av att förstå vad som förväntades av dem. Hundarna och jag växte, och blev bara bättre och bättre. Kulmen kom när jag året efter vann igen på World Dog Show.

Jag hade fått blodad tand och fortsatte ställa ut även Chinese crested, Basenji, Minibullterrier och Dvärgschnauzer till flera stora framgångar. När jag tänker tillbaka, så otroligt roliga och lärorika dem här åren har varit.

Nu har det gått snart 12 år sedan jag började träna om mina hundar till det koncept som jag lärt mig av Gerard. Med åren har jag även hållit kurser i utställningsträning både tillsammans med Gerard och själv. Filosofin är den samma och vi jobbar med samma koncept och tekniker.

Sedan många år tillbaka tävlar jag så klart även med våra Rottweilers och dessutom numera med våra Dansk/svenska gårdshundar. Vi har nått fantastiska resultat även med dem både i Sverige och utomlands. Ibland får jag nypa mig i armen, när jag tänker på vilka otaliga framgångar vi har uppnått, både som uppfödare och utställare.

Och vi har en enorm förmån i att få jobba med det roligaste som finns – era hundar och ni ägare.